Av Erik Asplund i boken ”En bokfilm från Lammhult, Aneboda, Asa, Bergs socknar under 100 år”.
På hundra år bör ju en del ha hänt också på det lilla avsnitt av kyrkans stora fält, som heter Aneboda församling. Hundra år är en sjättedel av församlingens hela historia. Aneboda blev nämligen en egen församling, en socken, redan på 1300-talet.
Organisatoriskt sett har den haft skiftande öden. Den har varit annex till Berg och därefter till Moheda. Den stora pastoratsregleringen slutligen gjorde den till moderförsamling i det 1962 nybildade Aneboda, Asa och Bergs församlingars pastorat, en befordran alltså, efter vedertaget sätt att räkna.
På hundra år bör ju en del ha hänt också på det lilla avsnitt av kyrkans stora fält, som heter Aneboda församling. Hundra år är nämligen inte mindre än en sjättedel av församlingens hela historia. Aneboda blev nämligen en egen församling, en socken på 1300-talet.
Organisatoriskt sett har den haft skiftande öden. Den har varit annex till Berg och därefter till Moheda. Den stora pastoratsregleringen slutligen gjorde den till moderförsamling i det 1962 nybildade Aneboda, Asa och Bergs församlingars pastorat, en befordran alltså, efter vedertaget sätt att räkna.
Aneboda kyrka invigdes 1899. Den var brädklädd och rödfärgad men spånkläddes vid den utvändiga restaureringen 1951. Den har ett mycket naturskönt läge på den urgamla kyrkplatsen vid sjön Stråken.
Ser vi till församlingens medlemstal, vilket praktiskt taget är detsamma som folkmängden, kan vi också notera ett väldigt och för småländska landsbygdsförsamlingar ovanligt steg framåt, från 800 till närmare 2.000, en ökning, som kommer uteslutande på de senaste årtiondena och som föranletts av Lammhults snabba tillväxt samt en inkorporering 1947 av ett stycke Hjälmseryd med cirka 500 invånare.
Tar vi en hastig titt på de ekonomiska villkoren, så möter vi ännu större differenser. I 1868 års statförslag för kyrkans behov balanserade inkomster och utgifter på 141 riksdaler och i 1968 års på 207.066 kronor. Även om vi nogsamt vet, att siffror säger väldigt lite om pengars verkliga värde i skilda tider, så är det ändå uppenbart, att kyrkan fått mångdubbelt ökade resurser för sin verksamhet. Protokollen från gamla tider avslöjar övertygande, att fattigdomen var stor och allmän och att kyrkan, vilket ju är självklart, skulle dela sin tids villkor.
Fattigstocken, som i gamla tider säkert haft en viktig funktion, står emellertid alltjämt kvar och uppmanar med text ur Tobias bok: ”War du kan Så giv den fattige”. Numera bidrager den årligen med ett par tior till kommunens socialvård.
En översikt över ett helt århundrade av kyrkans verksamhet på en ort frestar till att stanna vid de yttre förändringarna, vid sådant som lättast syns och som tydligast avspeglar sig i kyrkorådets och stämmans protokoll. Till sådana ting hör klart kyrkans byggnader och om det området kan sägas, att allt har blivit nytt.
Redan vid visitation 1867 konstaterade biskop Hultman, att församlingens kyrka var förfallen och otillräcklig och föreslog församlingen att bygga en ny. Det förklarade man sig inte mäktig att göra. Man hänvisade till de dryga kostnader, som skolväsendet började kräva. Vi, sena tiders barn, tycker annars, att en årsbudget för skolans behov på 350 riksdaler med en utdebitering av 12 öre per man och 6 öre per kvinna håller sig inom måttliga gränser.
Det skulle dröja bortåt 30 år innan biskopens förslag kunde effektueras. År 1896 antogs entreprenörer för en ny kyrka. Grundläggarens anbud lydde på 985 kronor och byggmästarens, som innefattade allt övrigt arbete, på 20.000 kronor. Den nya kyrkan, byggd på den gamla kyrkplatsen, naturskönt belägen vid sjön Stråkens strand, invigdes Domssöndagen 1899. Efter en genomgripande och lyckad renovering 1954 står Aneboda kyrka som en vacker och värdig helgedom, tyvärr med en alltmer avfolkad landsbygd som närmaste omgivning.
Aneboda gamla kyrka byggdes 1346 av Karl Tukesson. Den tillbyggdes två gånger, 1696 och 1714. Likväl blev den med tiden otillräcklig och i insikt om dess väntande öde lät sockenborna den förfalla i ganska hög grad. År 1899 hade kyrkan och klockstapeln tjänat ut. De såldes på auktion, revs och blev material till både missionshus och sågverk.
Det skulle dröja bortåt 30 år innan biskopens förslag kunde effektueras. År 1896 antogs entreprenörer för en ny kyrka. Grundläggarens anbud lydde på 985 kronor och byggmästarens, som innefattade allt övrigt arbete, på 20.000 kronor. Den nya kyrkan, byggd på den gamla kyrkplatsen, naturskönt belägen vid sjön Stråkens strand, invigdes Domssöndagen 1899. Efter en genomgripande och lyckad renovering 1954 står Aneboda kyrka som en vacker och värdig helgedom, tyvärr med en alltmer avfolkad landsbygd som närmaste omgivning.
Den gamla kyrkan och klockstapeln, båda av okänd ålder, såldes på auktion för avflyttning. Samma öde har Aneboda mer än hundraåriga sockenstuga rönt, dock först 1967 i samband med kyrkogårdens stora utvidgning, då en ny ekonomibyggnad, även inrymmande en mindre ”sockenstuga”, uppfördes på det nya området.
Till de positiva förändringar, som skett, med stor betydelse för kyrkan och bygden, hör otvivelaktigt tillkomsten av en ny kyrka i Lammhults samhälle. Bönsöndagen 1964 invigde biskop Lindqvist Lammhults småkyrka, för vilken kyrkans trogna verkat och samlat och sparat i 25 år. Under de år, den varit i bruk, har det visat sig att den verkligen motsvarat ett behov. Nu ter den sig omistlig för kyrkans folk. Den särpräglade och vackra byggnaden, arkitekten Claes Knutsons konstverk i sten och glas, har också blivit ett flitigt använt turistmål.
Församlingens gamla prästgård, Ugglehult, har visserligen inte skattat åt förgängelsen men tjänat ut som tjänstebostad och sålts till privatperson. Den byggdes för hundra år sen som privatbostad men inköptes av pastoratet 1890 till prästgård. Tidigare bodde Aneboda komminister på bostället Makrilla i Örs socken, 2 mil från sin församlings kyrka, ett obekvämt avstånd både för honom och hans församlingsbor, i tider när bil och telefon var okända begrepp. Nu bor prästen centralt, granne med Lammhults kyrka, i en ny prästgård med moderna expeditionslokaler, byggd 1963.
Som sagt, det är fyra områden, där det är lätt att konstatera, att stora förändringar har skett, nämligen den kyrkliga organisationen, folkmängden, kyrkans ekonomiska villkor och dess byggnader, förändringar till det bättre i samtliga fall.
Konungen, helgonbild av snidad ek från 1300-talet, sannolikt en bild av sankt Olof. Kronan skadad, underarmarna saknas, obetydliga färgrester kvar. En av de medeltida träskulpturer, som efter kyrkans restaurering åter får smycka helgat rum, vartill de skapats. Förnedringstiden på kyrkvinden eller i redskapsskjulet är slut.
Men eljest är min övertygelse, att det verkligt betydelsefulla, och det gäller de flesta områden, är inte förändringarna utan det som besitter kraft att fortgå oförändrat, och att det viktigaste speciellt i kyrkans gärning är inte det som återspeglas i statistik och protokoll. Det viktiga är det som inte har förändrats, därför att det inte skall förändras. Kyrkans ärende är detsamma i det ena århundradet som det andra, att i förkunnelse och själavård erbjuda människor evangeliets kraft och ljus. Vad som är sig likt är att kyrkklockor kallar på människorna nu som för hundra år sen, för Aneboda församlings del också med en ny stämma. Och maningen är densamma. De ringer helgsmål, när vardagsveckan är slut, de kallar till söndagens högmässa. De ringer själaringning, när en medlem av församlingen fått sluta sin gärning, de ringer, hans stoft förs till graven. De når även den mest jordbundne med en påminnelse om den verklighet, som inte som allt annat förändras under århundradenas flykt, Gud.
Visst vore mycket att skriva också om nya verksamhetsformer, som prövas också i Aneboda församling, och som var okända för hundra år sen, söndagsskolan, syföreningarna, kyrkokören, kyrkobröderna, studiecirkeln, omistliga stöd i kyrkans arbete. Men utrymmet tillåter det inte. Och intet av detta betyder förändring av kyrkans väsentliga arbete, endast stöd, komplettering. Allt det som var kyrkans huvuduppgift 1868 är det också 1968, gudstjänsten, dopet, själavården, konfirmationen, nattvarden. Där är det inte förändringar, som är det viktiga, utan fördjupning, trohet mot det månghundraåriga kristna arvet, till välsignelse för kyrkan och bygden.