Av Ingrid Knöös, Lammhult
Lammhults station ligger utmed Södra stambanan, som ursprungligen var benämning på Statsbanan Malmö-Nässjö-Jönköping-Falköping. Senare betecknade Södra stambanan linjen Trelleborg-Malmö-Nässjö-Katrineholm, anlagd 1856-1864. Numera står Södra stambanan närmast för huvudlinjen Stockholm-Malmö (elektrifierad 1933).
1853-1854 beslöt riksdagen att staten skulle bygga järnväg. Ett viktigt och för framtiden avgörande beslut för landets utveckling. Byggandet av stambanan igångsattes 1855. Malmö-Lund öppnades för trafik 1856, därefter färdigställdes nya delar så gott som varje år. 1860 nåddes Hässleholm och 1864 Nässjö. Järnvägen och stationen var utgångspunkten för de flesta samhällens snabba utveckling. Ångloken köptes från England och normal spårvidd var 1 435 mm. Svenska staten hade tänkt ta upp ett lån i England men det måste skrinläggas. I stället sålde staten obligationer mot en fast ränta. 1867 började man spränga med ett nytt medel, Alfred Nobels vidare förädling av nitroglycerinet, den s.k. dynamiten.
Banans sträckning
Stambanan byggdes med hjälp av kunnig arbetsledning och ett stort uppbåd av levnadsglada rallare. Som en kuriositet från denna tid kan nämnas ett uttalande från Växjö: ”Vi vill inte ha några ånglok som spyr eld och gnistor”. Sanningen var dock den, att Växjö och flera andra äldre städer inte kunde få någon järnväg, då det bestämts att man skulle undvika alla större samhällen. Det blev därför Höör i stället för Hörby, Hässleholm i stället för Kristianstad, Alvesta i stället för Växjö och Sävsjö i stället för Eksjö. Tanken bakom järnvägsdragningen genom ren glesbygd var att man utmed järnvägen ville stimulera till nyodling av mark för att bl.a. försörja den växande befolkningen. Denna idé fick emellertid inte önskad effekt. Större betydelse hade i stället den näringsfrihetslag som hade trätt i kraft i mitten av 1800-talet och som medförde att handeln på landsbygden började växa samtidigt som industrin byggdes ut. Detta var grunden för samhällenas snabba tillväxt utmed järnvägarna. Södra stambanan invigdes den 30 november 1864 och firades med pompa och ståt med frukost i Gnesta och middag i Falköping.
Olyckan i Ugglehult
Dramatiska händelser, oftast olyckor, har då och då förekommit i järnvägens historia. Den mest kända olyckshändelsen från detta århundrade som berörde lammhultsbygden, finns återgivet i följande tidningsreferat:
Den 27 januari 1912 inträffade en svår tågolycka söder om Ugglehult. 26 vagnar spårade ur och stor materiell skada uppstod, men de människor som åkte med tåget, som var ett snabbgående gods- och persontåg, klarade sig utan skador. En hjulring på en boggievagn med en 35 ton tung boforskanon på väg till Karlskrona brast och orsakade urspårningen. Lokets personal hade inte märkt urspårningen, så när tåget med två vagnar stannade på Lidnäs station undrade stationspersonalen var de övriga vagnarna tagit vägen. I flera av vagnarna fanns levande djur som skulle till slakteri i Malmö. Tre av djuren var så illa skadade att de fick slaktas på platsen, behjälplig med detta var ”byslaktaren” Gustav Persson från Sjöaryd. En ladugård i bygden kom väl till pass som tillfällig bostad åt de kvarvarande djuren. Det var en kall januaridag, 30 minusgrader. För uppröjningspersonalen gällde det att då och då få en brasa och härför användes en del av de söndermosade vagnarna. Den tunga boforskanonen hamnade vid sidan av spåret. Att bärga den blev ett komplicerat och tidsödande jobb. Samtliga som deltog i bärgningen var från Lammhultsbygden. Efter en vecka hade de fått upp kanonbjässen. Omsider kom kanonen fram till Karlskrona men lär ej blivit godkänd. Kanonröret hade skadats och enligt utsago fick kanonen returneras.
Tidningspojken
Tågen var bemannade med lokförare, eldare, bromsare, då vissa vagnar måste bromsas manuellt, konduktör och på vissa tåg tidningspojke. Vem minns inte forna dagars tidningspojke som stod på nedersta trappsteget på vagnen med sin stora skinnväska på magen och skrek: ”T i d n i n g a r”! Då fick man skynda sig att handla för tåget stod inte så länge. I hans spännande väska fanns dagstidningar, veckotidningar som Vårt Hem, Allt för Alla och Allers och många andra som man begärligt vände blicken åt. Allers innehöll på den tiden många pappersdockor att klippa ut, lövsågsmönster, korsordsgåtor och mycket annat begärligt för en liten flicka på 8-9 år. Vid den här tiden fanns inga tidskrifter att köpa på landet. Endast i Växjö fanns något som hette Boklådan där man kunde köpa böcker. Så tidningspojken var en viktig del av vardagen, särskilt på tisdagarna då veckotidningarna gavs ut. Hur stod man inte där och kramade de 15 örena som en veckotidning kostade, rädd att man inte skulle hinna fram i kön för att komma över den åtråvärda varan!
Gratis mjölk
Så till bemanningen på stationen. Omkring 1926 bestod personalen av sex anställda. En stationsmästare, en kontorist, ett trafikbiträde och tre stationskarlar. Det var nog ett ganska tufft jobb att vara stationskarl på den tiden. Man arbetade i skift och hade både dag- och nattjänstgöring. På vintern skulle man hålla rent i växlarna och då det var mycket snö och kalla vintrar, som det var på den tiden, så var det nog jobbigt. Vidare skulle man skotta perrongen, plattformarna och runt stationen och på somrarna slå gräset och hålla rent i rabatterna. Det fanns en trädgårdsmästare, anställd av järnvägen, som med jämna mellanrum kom och planterade i rabatter runt stationshuset. Det var vackra planteringar och det sparades inte på plantor och vackra växter. Ibland fick personalen plantor som blivit över och med dem kom det så hatade ”järnvägsogräset” hit ifrån Skåne (enligt äldre sagesmän det ogräs som numera benämns kirskål).
Det fraktades mycket på järnvägen, exempelvis slaktdjur, livdjur, höns och hästar. På sommaren även allehanda bär och frukter. Allt gick på järnvägen, då det ännu inte fanns någon lastbilstrafik. Ibland kunde lastvagnarna och finkorna stå kvar ett dygn på stationen, och fanns det då kor i lasten måste dessa mjölkas. Min far som var stationskarl kom ibland hem och sa åt mor, att hon fick gå ner och mjölka korna. Det var ett välkommet tillskott till hushållet.
Stationspersonalen var väl ansedda i samhället och kanske särskilt av bönderna, som fick hjälp med att skriva fraktsedlar, notor och annat. Det märktes när någon järnvägsanställd skulle bygga sig ett hus. Då kom bönder ända från ”Slätte” socken med stora stockar. Det kallades ”kubbahjälpe”. Ja, de fick så mycket ibland, att de fick lämna kvar en del på sågen då allt inte gick åt . På samma sätt var det när stationsfruarna skulle ysta. Då kom bondmororna fram till samhället med mjölk. Det var uppskattat av oss barn, för då blev det kalas med kaffe och många sorters kakor. Det kallades för ”ystagille” eller ”ystahjälp”.
Banvakterna
Något lite vill jag också berätta om banvakterna som var anställda vid SJ. De hade till uppgift att vakta anvisade sträckor av järnvägen. Om de hade särskilt mycket att göra kunde de be banarbetarna att hjälpa till. Banvakten patrullerade sträckorna såväl dag som natt. När han avslutat sträckan skulle han sätta upp en lapp med sitt nummer på, för att banmästaren vid inspektion skulle se att han kört sin sträcka. Banvakterna fick hyra en banvaktarstuga för en låg avgift. Även vi dessa stugor planterade järnvägens trädgårdsmästare växter. Banvaktsställena från söder var Sjöaryd, Ugglehult, Altona, Udden, Lamhult, Värmbron, Sanden södra och Sanden norra. Det var attraktivt att bli anställd vid SJ. Det fanns inte många arbeten för en ung man att välja på vid denna tid. Att bli dräng, statare, fabriksarbetare eller ta värvning var några av de få alternativ som stod till buds. Synnerligen åtråvärda var de förmåner som SJ erbjöd, såsom fast månadslön, fri läkare, vissa fribiljetter samt inte minst en hägrande pension till personalen och dess efterlevande.
Pumphuset pyste och dånade
På norra sidan en bit ifrån stationen låg Pumphuset, ”Pumpen” i vardagligt tal. Där härskade pumpförman Boström. Loken eldades med kol och därtill behövdes vatten. För påfyllning anlitades pumphusen med sitt varmvatten. Det var en viktig funktion. Pumpen, som för länge sedan rivits, har gett namn åt hus som senare byggts på dess mark Länge hörde man de gamle säga ”Calle på Pumpen” och ”Ellen på Pumpen” o.s.v. Det är inga förklenande öknamn utan bara en förklaring var dessa människor hade sina hem i det gamla Lammhult. Jag kan ännu minnas hur jag som barn ser mor med ett stort badlakan över armen vandra iväg med sina ”ätteläggar” för jul- och ett och annat helgbad i Pumpen. Man kom in i ett jättestort och väldigt högt rum med rör och kranar längs de höga väggarna. Det pyste och dånade och varmvattnet ångade ut och man stod där livrädd och övervägde om man verkligen skulle våga klä av sig. Mitt i det stora rummet, på cementgolvet, fanns ett ribbat trägolv och på det tronade ett jättestort plåtbadkar på fötter. När man omsider vant sig vid atmosfären steg man efter en stunds övertalning snällt ned i det varma vattnet tillsammans med mor och lillebror. Sedan tvålades man in ganska ordentligt. Det här badet var väl främst avsett för personalen vid SJ, men också andra lammhultsbor använde sig av denna möjlighet. Man kan väl säga att detta var det första inomhusbadet i Lammhult, då det vid den tiden inte fanns någon som hade varmvatten, än mindre badkar.
Posten
Järnvägen hade troligen hand om posten den första tiden. Sedan blev det expedition på baksidan av stationen, med postfack och ett litet rum för postfröken och en lucka genom vilken man kunde köpa frimärken och skicka paket. Stationen städades av den stationskarl som haft nattjänstgöring. De skulle också skotta snö och hålla rent i växlarna, sköta gräsmattorna och rensa i rabatterna. Stationen var platsen där man möttes, särskilt vid nio-tåget på kvällen då man tittade på dem som anlände och reste med tåget. Sedan följdes man åt till olika ställen och begivenheter. På lördag och söndag gick man exempelvis till Parken eller Folkets Hus. Ytterligare ett minne till från min barndom var, när far kom hem från stationen en kväll och talade om att ett flertal burar med brevduvor kommit från Malmö och skulle stå kvar över natten, för att vid fyratiden på morgonen släppas ut. Det fanns inte många tillfällen till nöjen, så man steg gärna upp i ottan för att se när brevduvorna kretsade av och an i stora flockar över samhället, innan de som på en given signal vände kosan söderut och försvann.